Så, min vän.
Där är du igen.
Ok.
Du kan gå nu.
Det du säger har du sagt förut, inte exakt som nu men med andra ord.
Det du säger har jag hört förut, inte riktigt som nu men med andra ord.
Lösa ord om vem du är och vad du är.
Vad du gör och hur du är.
Spända och snäva historier om allt vi skulle kunna vara och bli.
Bli ja, aldrig är vi helt framme.
Ett tillräckligt här och nu. Aldrig.
I din värld finns inget som är ok här och nu.
Historier om mig och vem jag borde vara.
Din specialitet.
Utan dig. Ro.
Utan dig. Evigheten.
Utan dig.
Jag.
Samtidigt är du min illusion, det verkar som om jag skapade dig.
Är det därför du hänger kvar?
Du vill också höras.
En relation?
Som ett gammalt ärr från förr?
En del av den jag är, kanske mest en gång var.
På något sätt hänger du kvar.
Men.
Du får vara ett minne nu, en tanke bland andra tankar.
Jag låter dig falla undan nu, tar inte emot.
Bortom dig.
Frihet.
Öppenhet.
Sinnesro.

Det viktigaste som hänt i mitt sökande efter välmående är en ökad förståelse av vart mitt mående kommer ifrån. Att jag i varje given stund känner mitt eget tänkande är en del i den förståelsen. Att jag då och då upplever att jag hittat hem och allt oftare kan vara kvar där trodde jag nog aldrig skulle vara möjligt, särskilt under perioder av stort mentalt och känslomässigt lidande.
Den andra delen av förståelsen är att den del av mig som upplever tankar och känslor är den platsen jag kallar hem. Till mitt hem flyger tankar hela tiden och skapar upplevelser. Ibland öppnar jag till och med fönstret för att släppa in dem en stund. Ibland är det jobbigt, ibland riktigt kul. När jag är hemma i mig själv är jag aldrig rädd. När jag är hemma behöver jag inte skvallra om andra eller ens vara otrevlig mot mig själv. När jag är hemma ser jag möjligheter. När jag är hemma och vet om det, då behöver jag inte tro på alls lika många historier och annat som tanken kommer flygande med, det upplever jag som ro. Ibland glömmer jag det och tror att jag måste tro, det upplever jag som oro. Om du ser att jag är orolig och tappar bort mig lite, så kan du väl fråga om jag gått vilse lite grann? För när jag är hemma är jag alltid ok med att vara jag och inte alls särskilt orolig. När jag är hemma och vet om det är det mestadels ro likt.

Det var en gång ett frö som plötsligt fann sig liggande osäkert och naket inför sin omgivning. Fröet blev otåligt på att finna trygghet och god jord att växa i. For omkring med vinden, blev stilla en stund. Med tiden, god jord. I jorden fick det vila, lite tryggare. Fortfarande osäkert och naket var det, för det fanns så många frågor som verkade behöva svar. Fröet tänkte att det behövde kunskap om vilken typ av frö det var, för att på så sätt kunna slå rot och växa. Ingen trygghet för ett frö utan rot. Inget solsken för frö under jord. Fröet såg de andra fröna runt om, tänkte att om jag bara gör som dem, växer på samma sätt, åt samma håll kanske även jag kan vara trygg och få känna solens värme en dag. Fröet härmade och försökte och ibland var det nästan så att det skymtade hur rötterna kom fram och något tog sig upp mot solen. Men det var ändå bara i fantasin som det kunde vara så. Om jag bara visste namnet på min sol, mitt regn och min jord. Kanske kunde jag då be om svar på hur just jag skall växa. De andra fröna berättade då villigt om namn, riktning och hur göra. Namnen kom, bönen for. Trygghet en stund men inget växte. Fröet gav då upp. Det kanske inte ens finns någon sol där uppe, tänkte det. Jag kanske inte kan växa. Jag kanske inte ens är ett frö. Av alla tidigare frågor fanns nu inga kvar. Fröet som varit så upptaget med att finna sina svar hos alla andra, hade av att bara tro och spekulera funnit otrygghet och ett hårt och spänt skal. Det gav upp sin tro och sina vidare spekulationer och det hände det sig så att det lilla fröet började mjukna och känna värmen från jorden omkring sig. För det som värmer jorden och det som gör den mjuk, värmer också mig och gör även ett litet frö mjukt. Utan namn och utan vidare spekulationer fanns det något som ville få ett frö att växa. Det bara var så. Det lilla fröet visste ännu inte vilken typ av frö det var, om det ens var ett frö. Men värmen kändes trygg och av värme växer frön.

Det var inte bara jag, alla de där gångerna när det blev tokigt. En sjukdom att förhålla sig till, en alternativ värld. Inget att skylla på, bara något jag var känslig för. Min kärna å andra sidan, precis som din, frisk. Tankar att förhålla sig till, precis som du. Ingen skillnad egentligen, bara mer av allt. Mycket mer av allt. Mer av allt som jag är rädd för, igår, idag och imorgon. Om jag bara kom ihåg just det. Innan tankarna kom på besök var här lugnt och skönt. Innan de kom i flock. Tänk om jag kunde minnas att de faktiskt bara är på besök här, de lämnar förslag. Förslag på hur jag kan se på världen. Knasiga och oftast helt överarbetade förslag, men ändå bara förslag. Jag behöver inte bjuda in dem på kaffe, hålla fast och tro på. Inte tro på allt som kommer i mitt sinne, flygandes förbi om jag låter det. En vindpust som tillfälligt rubbar min balans, ja visst. Men visst har väl du det med? Stunder av osäkerhet, det svajar till, rör runt i magen, du tappar bort dig lite. Bara en stund ibland, ja visst. Är jag ok med vågorna på ytan om jag vet djupet av mitt inre? Skönt att falla ner en stund, kanske bara veta. Veta att det under ytan inte bara är jag som känner trygghet och ro i det lilla. Det var aldrig en uppgift för hjärnan att lösa denna gåta av tankar. En rörelse, slappna av. En öppen hand, när allt verkade säga till mig att strida och hålla fast. Jag släpper taget och faller djupt. Det är bara på ytan som vågorna verkar skilja sig från havet. Allt där under, tätt sammankopplat min vän. Inte bara jag, inte heller bara du. Vi hör alla ihop. Bara en bit under ytan så är det faktiskt så.

/ Marcus