Enligt all vetenskap och rekommendationer från sjukvården så är medicinsk behandling av psykossjukdomar ett måste, för att bli så pass bra att många av de andra förbättrande åtgärderna ska fungera så bra som möjligt. Enligt Socialstyrelsen i Sverige är läkemedelsbehandling en förutsättning vid behandling av psykossjukdom och stort fokus läggs, och ska naturligtvis läggas på detta men vi beskriver nedan kort lite kring olika terapiformer som är bra och ofta nödvändiga komplement till läkemedel.
Medicinsk behandling
Medicinsk behandling av psykossjukdomar är nödvändig, i alla fall i början av behandlingen. Hur länge du behöver behandlas varierar från fall till fall och detta bedöms av psykiater i samråd med dig och övrig personal. Ofta behöver psykossjukdom behandlas under lång tid för att undvika att symtomen kommer tillbaka. Det gäller särskilt för schizofreni där man oftast behöver behandlas i flera år innan man ens kan göra försök att leva utan medicin.
Det är viktigt att man prövar ut en medicin som passar just dig, d.v.s. ger en bra effekt på symtom och lite biverkningar. Om du får biverkningar eller tycker att dina symtom inte helt försvunnit är det viktigt att berätta det så att läkaren kan justera din behandling, t.ex. genom att ändra dos eller byta läkemedel.
Samtalsterapi
Samtalsterapi består av individuella- eller gruppsamtal med en utbildad terapeut, ofta med en kognitiv inriktning som kognitiv beteendeterapi, KBT. Terapin fokuserar på hur sjukdomen upplevs och ger redskap i hur man kan hantera och ändra tankar, känslor eller kroppsliga reaktioner som upplevs som negativt av patienten och som kan motverka förbättring. Exempelvis vad man kan göra när man hör röster. Effekt av terapin för man oftast inte förrän läkemedelsbehandling har satts in för att hantera tex vanföreställningar och hallucinationer.
Andra typer av terapi
Ett annat exempel på samtalsterapi är miljöterapi som handlar om att lära sig att klara sig själv, planlägga sin vardag och fungera ihop med andra människor och inte bara sina närmaste. Det finns också familjeterapi och psykopedagogisk intervention, PPI. PPI är en evidensbaserad metod som bygger på en kombination av kognitiv beteendeterapi och familjearbete. Den finns idag med på Socialstyrelsens lista över rekommenderade behandlingsmetoder för vissa psykiatriska sjukdomstillstånd. Vill du läsa mer om de psykosociala behandlingsinsatserna kan du gå till Socialstyrelsens rekommendationer.
Ett problem med behandling av psykossjukdom med läkemedel är att patienterna ofta avbryter sin behandling. Står patienten på tabletter är det ju enkelt att sluta och ingen behöver veta om att man slutat. Studier visar att upp till hälften av patienterna stoppar sin tablettbehandling redan efter 1 månad (se bild nedan). Trots detta behandlas de flesta patienter med tabletter istället för långverkande injektionsbehandling.
Anpassad av Otsuka Pharma Scandinavia efter Tiihonen J et.al. A Nationwide Cohort Study of Oral and Depot Antipsychotics after First hospitalization for chizophrenia. J Clin Psychiatry 2011; 168: 603-609
Det finns flera förklaringar till att en del inom sjukvården har en övertro på tabletter. En orsak kan vara bristen på erfarenhet och rutiner kring långverkande injektionsbehandling – det kan tyckas besvärligt och svårt att administrera. En annan invändning kan vara att man tror att injektionen gör ont eller att patienten tycker att injektionen är en form av tvångsmedicinering. Tvärtom har det i studier visat sig att motståndet många gånger är mer uttalat hos läkaren/sjuksköterskan än hos patienten.
Erfarenhet visar att det är av avgörande betydelse hur behandlingen med långverkande injektionsbehandling introduceras för patienten. Man har sett att motståndet är störst hos de patienter som inte prövat än men att efter de fått behandling så föredrar de flesta injektion framför tabletter (1). Patienten är också ofta nöjdare med behandlingen när de har varit involverade i beslutet om val av behandling och när de upplever att läkaren själv tror att behandlingen fungerar och är ett bra alternativ.
Från patientens perspektiv kan behandling med långverkande injektionsbehandling ofta vara en lättnad eftersom de inte dagligen behöver ta ställning till tabletter, och det ger dem en trygghet att veta att man tar hand om medicineringen. Det blir ett naturligt inslag i det besök man gör hos sin samordnare (case manager, CM) och behandlande läkare då man också har möjlighet att diskutera och fråga om andra saker som man funderar över. För patient och anhörig kan det vara skönt att slippa den dagliga funderingen och kanske frågan om patienten tagit sin tablett eller inte.
1. Cahling L et al. BJ Psych Bull 2017 Oct; 41(5): 254–259
Anpassad av Otsuka Pharma Scandinavia efter Heres S et al. Int Chn Psychopharmacol. 2007:22(5):275-282 och Patel MX et al. J Psychopharmacol. 2009:23(7):789-796
I en nyligen publicerad undersökning kunde man se att patienter som fick samma antipsykotikum antingen som tablett- eller injektionsbehandling så var det sex gånger så många patienter som återinsjuknade på tablett jämfört med injektion under första året (5% vs 33%). Alla patienter fick samma läkemedel, alltså var biverkningar och effekt mer eller mindre detsamma. Skillnaden var att man för gruppen som skulle ta tabletter inte kunde veta om patienten tog sin medicin eller ej, medan man i gruppen som fick en injektion visste om patienterna fått sitt läkemedel.
En annan aspekt rörande injektionsbehandling är att man i princip tillför mindre mängd läkemedel per dag, vilket kan medföra färre biverkningar. Under sidorna Anhörig eller Patient diskuterar vi lite mer kring att ta sin medicin och varför man väljer att inte göra det trots all vetskap om riskerna det medför att sluta i förtid.
Det finns många myter om behandling med långverkande injektionsbehandling, b.l.a. att depåbehandling endast är avsedd för ”icke behandlingsbara” patienter eller att långverkande injektionsbehandling handlar om att styra och kontrollera patienterna. Det finns även en myt om att långverkande injektionsbehandling endast ges till de mest psykotiska patienterna som har genomgått flera misslyckade behandlingar samt en myt om att långverkande injektionsbehandling inte bör användas vid en patients första episod. Ibland tror sjukvårdspersonalen att följsamheten är tillräcklig vid tablettbehandling. Man frågar kanske inte närmare om följsamhet och får därigenom inte veta om patienten har några problem med att ta tabletterna.
