2010 släpptes min självbiografiska bok ”En lång väg hem” och sedan dess har jag föreläst en hel del om min resa genom psykisk ohälsa/sjukdom till ett liv i återhämtningens tecken. Det var för mig en ganska jobbig resa att ta mig igenom många av de första åren efter det att jag blev sjuk. Den första tiden med en trött kropp och själ kändes många gånger ganska hopplös om jag skall vara ärlig. Med tiden märkte jag, trots att jag ständigt var trött och ganska oinspirerad att det ändå blev lite bättre, sakta men säkert.

Jag tycker att jag genom åren haft ett stort stöd från min familj som visat tålamod i många stunder när jag haft det tungt. Att någon i ens närhet drabbas av en sjukdom som denna och även när beroendet blir en sjukdom så drabbas även de som står nära.

Idag arbetar jag vidare

Med föreläsningar till viss del men mest arbetar idag inom psykiatrin som verksamhetsutvecklare med patientperspektiv. Jag arbetar idag på det sjukhuset som jag själv för femton år sedan vårdades på som patient. Det är ett fantastiskt arbete där jag lärt mig mycket om psykiatrin och sjukvården men framför allt har jag lärt mig mer om mig själv i mötet med personal och patienter.

Jag väljer att skriva här

För att jag vill kunna dela med mig av tankar och funderingar som hjälpt mig genom de här åren av återhämtning och hoppas med det kunna i bästa fall inspirera er som läser. Min övertygelse är att vi alla har en frisk kärna att utgå ifrån och oavsett vad som händer i livet kan det vara bra att komma ihåg just det. Att lära sig att ta emot och ibland be om hjälp har varit och är än idag det som jag tror har hjälp mig mest i mitt liv. Det är inte alltid så lätt men ensam är verkligen inte alltid stark.

Jag hoppas du hittar något bra i det jag skriver här, något som är till nytta för dig eller någon du känner.