Det var inte bara jag, alla de där gångerna när det blev tokigt.
En sjukdom att förhålla sig till, en alternativ värld.
Inget att skylla på, bara något jag var känslig för.
Min kärna å andra sidan, precis som din, frisk.
Tankar att förhålla sig till, precis som du.
Ingen skillnad egentligen, bara mer av allt.
Mycket mer av allt.
Mer av allt som jag är rädd för, igår, idag och imorgon.
Om jag bara kom ihåg just det.
Innan tankarna kom på besök var här lugnt och skönt.
Innan de kom i flock.
Tänk om jag kunde minnas att de faktiskt bara är på besök här, de lämnar förslag.
Förslag på hur jag kan se på världen.
Knasiga och oftast helt överarbetade förslag, men ändå bara förslag.
Jag behöver inte bjuda in dem på kaffe, hålla fast och tro på.
Inte tro på allt som kommer i mitt sinne, flygandes förbi om jag låter det.
En vindpust som tillfälligt rubbar min balans, ja visst.
Men visst har väl du det med?
Stunder av osäkerhet, det svajar till, rör runt i magen, du tappar bort dig lite.
Bara en stund ibland, ja visst.
Är jag ok med vågorna på ytan om jag vet djupet av mitt inre?
Skönt att falla ner en stund, kanske bara veta.
Veta att det under ytan inte bara är jag som känner trygghet och ro i det lilla.
Det var aldrig en uppgift för hjärnan att lösa denna gåta av tankar.
En rörelse, slappna av.
En öppen hand, när allt verkade säga till mig att strida och hålla fast.
Jag släpper taget och faller djupt.
Det är bara på ytan som vågorna verkar skilja sig från havet.
Allt där under, tätt sammankopplat min vän.
Inte bara jag, inte heller bara du. Vi hör alla ihop. Bara en bit under ytan så är det faktiskt så.
/Marcus